Ikväll blir det premiär för mina golfklubbor och mig i nya golfhallen.

Hans har blivit singel och jag har "bättrat på" mitt handikapp.

För den oinitierade kan detta te sig som två stora olyckor, men för den inbitne golfaren låter det som ljuv musik.

Hans har alltså lyckats komma under 10 i handicap, närmare bestämt 9.1. Han kan nu titulera sig singelspelare. Själv gör han ingen stor affär av det, det är nog mest jag som är imponerad.

Jag har nått mitt mål för året (och även förra årets) och sänkt mitt handicap till under 30, från 31.6 till 29.6.

Dessa lyckliga tilldragelser skedde under vår hösttour i Skåne 4-8 november.

Det är väl lika bra att tala om att Hans vann vår inbördes tävling med 4-1. Det var en sann glädje att se honom spela så fantastiskt bra. Inte bara en gång utan alla fem gånger.

De banor vi spelade på var Värnamo GK två ggr (jag vet att Värnamo inte ligger i Skåne), Mölle GK en gång och S:t Arild GK två ggr.

Vädret var fint med endast några små regnskurar precis i början av två rundor.

På Mölle var det lite lerigt dom sista nio hålen så vi såg ut som vi hade deltagit i tjurruset typ.

På S:t Arild var det fantastiska fairways och greener. Torrt, fint och välskött.

Ett stort plus med att spela i november är att avgifterna för spel är betydligt lägre än övriga året. Dessutom är det ingen trängsel på banorna.

Ända fram till söndagen var det ca 10 grader ute. På måndagen var det ett par plusgrader i skuggan.

Underställ, mössa, vindtäta kläder, vattentäta skor och tjocka golfhandskar så klarar man sig fint.

 

 

 

 

 

S:T ARILD GK 6/11 JAG BEHÖVDE INTE SLÅ ÖVER DET HÄR TRÄDET

 

MÖLLE GK 5/11 HÅL 3

HANS GÖR ETT PERFEKT UTSLAG MED SIN SPOON

 

 

Det är ljuv musik i mina öron. Ljudet från en knippe golfklubbor som skramlar runt i en bag på golfbanan.

Idag spelade jag inte själv eftersom min nacke inte är så snäll. Den behagar hamna i en låst ställning så fort jag gör något som inte passar, typ vrider på huvudet lite.

Det hindrar mig dock inte från att ge mig ut på en golfrunda. Den här gången som sällskap och coach åt mannen.

Han fick en del råd av mig vad gäller klubbval och spelstrategi. Om han hade följt mina råd till punkt och pricka så hade nog rundan tagit mer än de två timmar vi var ute.

Vi hade en fin stund tillsammans, solen sken och banan var i fint skick.

Jag hann ta några bilder med min mobilkamera eftersom jag inte själv spelade.

Varsågoda!

 

FÖRSTA UTSLAGET PERFEKT

 

 

RESULTATET AV EN PERFEKT CHIP

 

SISTA HÅLETS UTSLAGSPLATS

Så har det hänt, det som jag inte ville skulle hända.

Söndagen den 10 oktober 2010 gick pappa bort. Drygt 89 år gammal och med en hjärna klar som kristall.

Den snällaste och finaste pappa man kan önska sig.

Precis som födelsen är döden något naturligt, men döden kommer liksom aldrig vid rätt tillfälle.

Nu får jag minnas alla fina stunder vi hade tillsammans. Minnena är många, så dom kommer att räcka mitt liv ut om jag får förmånen att leva ett lika långt liv som pappa.

Det här är vad som behövs för en trevlig helg, en GOD bok och GOTT tilltugg.

Just ja, glömde visst att vi ska sanera huset efter alla hantverkare som har varit här och bytt fönster och annat.

Men man måste ju få ta sig en och annan paus i arbetet.

Eller?

ps. Clara du behöver inte inhandla chokladmandlar, jag hittade själv i en hälsokostaffär ds.

 

... eller i alla fall ett tag till.

Jag är dock djurvän och den här gigantiska raringen gör nog sin beskärda del av vad den nu har för uppgift på jorden, (U-K behöver inte känna sig tvungen att kommentera medelst en smärre avhandling i ämnet).

Den är emellertid INTE välkommen in i huset utan får hållas i uterummet.

Idag har jag varit och tagit bort en hudförändring på höger sida av huvudet, en bit ovanför örat.

Visst funderade jag över hur mycket av mitt långa hår som skulle ryka just där.

När jag frågade sköterskan sa hon " tja, lite måste jag raka bort men du har ju så mycket hår så det kommer inte att synas"

När jag sen låg på britsen i strålkastarskenet kändes det som om hon aldrig slutade att köra rakapparaten.

Efter en stund sa jag lite halvhjärtat "jag kanske ska klippa mig lite, klippa håret i etapper, mitt hår blir lockigt då".

När sen doktorn kom in sa hon "oj det var rejält rakat på det långa fina håret".

Jag frös till is under den varma strålkastarbelysningen.

Då sa sköterskan käckt "det är ok hon ska klippa upp håret i etapper i alla fall".

"Va bra sa doktorn".

Då kanske jag äntligen ska skaffa mig mohawkfrilla nu då. Frisyren som jag i alla tider velat ha men inte vågat testa. Nu är jag i alla fall tillräckligt gammal för att våga.

Håll utkik!

Bästa cykelmusiken just nu är "Devils Music" med Teddybears.

Speciellt titellåten. Den funkar kanonbra med både enkel- och dubbeltramp.

Tack för det Emil!

Ett litet smakprov på innehållet i Hans växthus, förutom äpplena då.

Gurkorna sjunger på sista versen och är inte så fina längre, men smaken är fortfarande gudomlig.

Förutom detta har han (vi) sallad och olika kryddor, bland annat olika sorters basilika.

Nu kom jag plötsligt att tänka på när Hans hade fått sina första golfklubbor i födelsedagspresent av sina föräldrar för ett antal år sedan. Jag som hade provat att spela när jag var i 20-års åldern utgav mig naturligtvis för att vara expert.

Jag greppade en av järnklubborna, siktade på bollen och drog in den rätt i växthuset. Som tur var höll glaset.

Sen pratade vi aldrig mer om att jag hade provat på att spela golf, i alla fall inte när jag var med.

Nu har jag planterat om min (Hans) orkidé.

Det var inte helt enkelt eftersom den behagade sitta fast i sin genomsklinliga plastburk. När den väl lossnade efter mycket lirkande, så blev det tillsammans med en kaskad av orkidékompost.

Tack och lov höll jag till i uterummet.

Nu vet jag inte om jag gjorde riktigt rätt, för en del rötter lyser igenom glaskrukan och en del är väl dolda bakom kompost.

Det finns bara ett sätt att ta reda på det och det är att låta tiden utvisa vad som händer med den.

Överlever den vintern så ska den få flytta ut till något ljust men skuggigt ställe i trädgården.

 

 

Nu är han här, grodan i järn som mäter regn, som jag skrev om i maj.

Bättre sent än aldrig.

Min syster och svåger har precis inhandlat och levererat honom. Tack för det!

Dom mumlade något om en för tidig födelsedagspresent men kom sen på att jag nog ligger sisådär 5 år före vad gäller presenter.

Ont förtal vill jag bara säga.

För övrigt fyller jag år i april månad

Nåväl, nu är grodkräket på plats i Hans grönsaksland och regna lär det väl göra så det räcker.

 

Min storasyster är väldigt snäll.

Hon ger gärna bort saker till andra.

I lördags fick jag en ny fin golfkeps av henne.

Kepsen är vackert röd och så är det en fin liten krumelur på ena sidan.

Jag tror att det är en blomma av något slag.

Kanske en ros.

Nu kommer jag att bli fiinast på golfbanan!

Ungdomen av idag är såå otålig... särskilt en som heter Clara!

Å andra sidan kan det bero på att just den Clara jag känner älskar kräftor och väntar på att få veta om Hans fick några odjur i onsdags.

Här kommer så kräftkokerirapporten, något försenad.

Jag vill dock börja med att tala om att jag har gjort grandiosa framsteg som kräftkokerska.
Den traumatiska upplevelse jag hade för två år sedan i samband med hanteringen av arga kräftor, och som gjorde att Hans fick koka sina egna kräftor mitt i natten förra året, har bleknat bort.

I år var jag fit for fight igen!

Hans kom som vanligt hem vid 24-snåret med en hink kräftor. Denna gång hade jag inhandlat dillkronor till kraftigt nedprutat pris på Hemköp. Jag höll nämligen på att få spel när jag insåg vad några spetiga dillkronkvistar skulle kosta. Det resulterade i att jag fick fyra fina knippen för halva priset. Det lönar sig att vara trevlig och se svimfärdig ut samtidigt.

Tack Hemköp!

Nåväl, jag började morgonen med att brygga en kanna Zoegas Blue Java. Sen gick jag ut tilll garaget och hämtade in fångsten. Det var närmare 40 stycken pigga asätare.

Jag kände mig rutinerad och svepte med mig den röda hinken in och rasslade ner kräftorna i diskhon. Sen fick dom sig en välbehövlig dusch. Jadå, jag kände noga efter så vattnet inte var för varmt i det här läget.

Efter det satte jag grytan på spisen och hivade i vatten, salt, socker och dillkronor.

Sedan fick jag plötsligt syn på den. Jag svalde några gånger och tittade igen och den tittade tillbaka på mig. Jag tog en mugg kaffe och funderade lite.

Well, om jag nu skulle ta en bild så skulle det bli på just den kräftan. Det var bara ett stort problem - KLORNA.

Tyvärr hade Hans redan förvunnit iväg då bilen skulle in på service så jag var ALLDELES ENSAM. Modig som jag är så fanns det bara en sak att göra, spotta i nävarna och gå i närkamp med odjuret.

Efter en ganska lång kamp och ca 5 bilder så fick jag nöja mig. Hela eländet kom inte med men det viktigaste syns i alla fall.

Gissa vem som åkte ner först i grytan sen? Just det!

Jag kan inte påstå att jag gillar att koka kräftor, och jag gillar inte heller att äta dom. Men min kära man har genomskådat mig för jag tycker ändå att det är lite spännande/läskigt att greja med kräftor så därför gör jag det.

ps. Kräftkokeriet 2008 finns länkat i föregående inlägg ds.