Helst skulle jag vilja ha honom inlindad i något stötdämpande fluffigt från topp till tå trots att han är en duktigt åkare.

Annat var det första gången han satte fast fötterna på en snowboard. Jag trodde att han skulle förorsaka sin far en smärre hjärtattack.

Det var i barnbacken i Romme det begav sig för ganska många år sedan. Hans och jag hade parkerat oss på läktaren nedanför barnbacken.

Plötsligt får vi sen en kille ta sig fram som en tusenfoting en bit upp i barnbacken. Det var vår son Emil. Hans började småfnissa lite och några andra föräldrar sneglade lite åt vårt håll.

Efter en stund kom Emil upp på fötterna för att genast hamna i horisontalläge igen. Kompisen som kunde åka hjälpte honom så gott han kunde.

Emil var envis och gav sig inte. Han ålade, kravlade, rullade och hasade med fötterna ordenligt förankrade i snowboarden. Upp i liften och ner för backen.

För varje rörelse Emil gjorde bröt Hans ihop lite. Till sist skrek Hans av skratt och dom andra föräldrarna blängde argt på den hemska pappan. Tilläggas bör att Emil var tonåring och dessutom inte hörde sin far.

Vi beslöt oss för att lämna grabbarna själva och begav oss till en närliggande stad. När vi kom tillbaka efter några timmar så kunde Emil åka riktigt bra. 

Hemresan gick i tysthetens tecken och Emil hade härliga blåmärken ett tag som minne av första snowboard dagen.

Numera efter flera års åkning så susar han nedför dom flesta pister och åker bra.