Drivern får absolut stanna hemma, den har inget att göra i en golfhall just nu.

Jag tar med kameran så får vi se om det kan bli några trevliga bilder - typ när jag hänger och klänger i nätet för att jag råkade kasta iväg min järnåtta istället för att skicka iväg golfbollen.

Så vill jag påminna om att jag nådde mitt mål att komma under 30 i handicap förra säsongen. Nu får jag i alla fall börja med att säga tjuuuugooo  (nio komma sex).

Jadå, Hans är fortfarande singel vad gäller golfen, 9 (komma nånting vaddetnuvar).

Mitt nya mål tarvar ett helt eget inlägg och kommer så småningom.

Så till sist några bilder som får visa varför golf är så roligt, härligt, fantastiskt och alldeles underbart!

På eftermiddagen idag skickade jag ett SMS till sonen för att höra om allt var bra. Saknar honom lite (ytterst lite) efter att han återvänt till studieorten och sitt eget hem.

Jag skrev:

Till svar fick jag:

Jag plockade fram mitt skickade SMS och hans fråga var nog så berättigad.

Jag hade nämligen skrivit:

Nog för att sonen och de övriga i närmaste omgivningen vet att jag är lite galen, men om man nu vill meddela sina närmaste hur ens rester en dag ska hanteras, så kanske man skriver det i "Vita arkivet" eller talar om det på något lämpligare sätt.

Behöver jag tala om att jag läxade upp min mobil av märket Nokia rejält!

Helst skulle jag vilja ha honom inlindad i något stötdämpande fluffigt från topp till tå trots att han är en duktigt åkare.

Annat var det första gången han satte fast fötterna på en snowboard. Jag trodde att han skulle förorsaka sin far en smärre hjärtattack.

Det var i barnbacken i Romme det begav sig för ganska många år sedan. Hans och jag hade parkerat oss på läktaren nedanför barnbacken.

Plötsligt får vi sen en kille ta sig fram som en tusenfoting en bit upp i barnbacken. Det var vår son Emil. Hans började småfnissa lite och några andra föräldrar sneglade lite åt vårt håll.

Efter en stund kom Emil upp på fötterna för att genast hamna i horisontalläge igen. Kompisen som kunde åka hjälpte honom så gott han kunde.

Emil var envis och gav sig inte. Han ålade, kravlade, rullade och hasade med fötterna ordenligt förankrade i snowboarden. Upp i liften och ner för backen.

För varje rörelse Emil gjorde bröt Hans ihop lite. Till sist skrek Hans av skratt och dom andra föräldrarna blängde argt på den hemska pappan. Tilläggas bör att Emil var tonåring och dessutom inte hörde sin far.

Vi beslöt oss för att lämna grabbarna själva och begav oss till en närliggande stad. När vi kom tillbaka efter några timmar så kunde Emil åka riktigt bra. 

Hemresan gick i tysthetens tecken och Emil hade härliga blåmärken ett tag som minne av första snowboard dagen.

Numera efter flera års åkning så susar han nedför dom flesta pister och åker bra.