Jag är sjuk

Jag är ARG

Jag kan inte träna sen i torsdags

Jag är ARG

Jag slevar i mig mixad soppa

Jag är ARG

Igår gick jag igenom  min golfbag. Dels för att se om jag glömt något matnyttigt (det har hänt tidigare säsonger) och dels för att se om jag möjligtvis skulle behöva någon ny golfklubba.

Som tur var fanns det inget kvarglömt bananskal i år.

Klubborna jag har räcker gott och väl den här säsongen också. Jag har till och med en Cobra Baffler (hybridklubba) 26 grader som jag inte har använt ännu.

En klubba behöver nytt grepp, det är min kära Cobra Baffler (hybridklubba) 29 grader. Det är verkligen en räddare i nöden och min bästa vän på golfbanan.

En golfkompis till mig (Kerstin E) har slitit sin klubba likadant som jag har gjort så vi är fler som gillar just 29 gradaren.

Nu är bara frågan hur jag ska uppbåda energi och lust till att träna, för det behöver jag verkligen. Jag behöver nån slags morot, det räcker inte med mitt mantra att jag ska spöa skiten ur Hans, jag behöver nåt mer.

Någon? Tips?

Idag på min lediga dag gav jag mig själv fria tyglar att välja aktivitet efter lunch.

1. Rask promenad i svår halka (läste i lokalblaskan om alla frakturer som inträffade igår)
2. En kopp espresso, en bit Anthon Bergs choklad Strawberry&Orange och Bygglov

 

Idag var jag på gymet. Mitt i salen står en helvetesmaskin som jag har gett mig fan på att bemästra på ett bra sätt framåt maj månad. Mr Crosstrainer har tydligen gett sig fan på att göra det så svårt som möjligt för mig.

Jag har äntrat maskinen två gånger den här veckan och båda gånger har kroppen tagit slut efter ca 5 minuter. Sen har jag kört på 10 minuter till på ren vilja. Det känns som att jogga i sirap med tyngder hängandes runt fötterna.

Det spelar heller ingen roll om jag följer med med armarna eller om jag håller dom stilla. Jag blir lika slut i kroppen i alla fall.

Dock blir inte pulsen särskilt hög.

Det ska bli otroligt spännande att se om jag kommer att göra några framsteg med den här träningen. Jag är skeptisk.

För övrigt körde jag 30 minuter cirkelträning och 20 minuter motionscykel.

Jag är nöjd!

En del (läs Svante gymintruktör med mera) påstår ju att en maxpuls under 185 kan betraktas som vilopuls.

Jag kan nu meddela att jag kommit över den gränsen två gånger idag och jag lever fortfarande.

Jag har varit ute på en rask och bitvis vådlig promenad. Vid två tillfällen i hög fart tappade jag fotfästet och gjorde frivolter med snygg landning. Pulsen rusade upp och det kändes som jag skulle svimma (har aldrig svimmat).

Nu vet jag i alla fall hur det känns att ha så hög puls om än för ett kort ögonblick.

Stretcha behövde jag inte göra efter promenaden, det var liksom redan fixat!

ps. Igår var jag på gymet och körde roddmaskin, crosstrainer och cirkelträning. Nej, jag har inte blivit galen, men golfsäsongen närmar sig och ska jag ha minsta lilla chans att slå Hans så måste jag vara lite tränad.
Sen ska jag även på återbesök för en "Friskprofil" i slutet av maj som jag gjort via jobbet ds.

Idag har vi varit hos Sebastian och Clara och firat Emils födelsedag. Med en något defekt soffa och liten lägenhet kändes det rätt att flytta kalaset några hus bort.

Hans och jag hade med oss en bit tillagad egenskjuten dovhjort och kantarellsås. Allt fixat av Hans.

Clara och Sebastian hade handlat potatis och andra tillbehör. Emil fick dock skala potatisen.

Bäst av allt var den hemgjorda tårtan som fick mig att tappa talförmågan för en stund. Nog för att jag vet att min son kan laga lite mat, men att han hade tårttalanger det visste jag inte.

Här är underverket!

Då hade jag, Hans och Clara lämnat vårt kulturminnesmärkta hus och flyttat till en lite nyare villa i ett litet samhälle. Jag väntade barn igen och beräknad förlossning var den 30 mars. Jag var sjukskriven på grund av något som kallas foglossning. Ryggen och höfterna gjorde ont och passade inte riktigt ihop. Ungefär som legobitar som inte är riktigt ihopsatta. Vi kvinnor i släkten hade i alla fall bestämt att fira internationella kvinnodagen den 8 mars 1989 med smörgåstårta och cider hemma hos oss. Det var jag, svärmor, två svägerskor och naturligtvis Clara som hunnit fylla tre år. Vi åt ordentligt med smörgåstårta och drack massor med cider (alkholfri) på kvällen. Vid elvatiden på kvällen åkte damerna hem och jag och Hans gick och la oss. Mitt i natten gjorde sig all cider påmind. Jag segade mig ur sängen (inte lätt med foglossning) och damp ner på toaletten. Där blev jag sittande väldigt länge. Efter en stund tänkte jag att såå himla mycket cider drack jag väl ändå inte. Mycket riktigt - det var en klarsynt iakttagelse. Det var fostervatten som rann och en Emil som inte hade tänkt vänta i tre veckor till innan han anlände. Det var bara att ringa svärföräldrarna. Dom kom och hämtade Clara och Hans och jag åkte till lasarettet. Klockan 12:38 den 9 mars 1989 föddes Emil. Han anlände tre veckor för tidigt och vägde 2 860 gram och var 48 cm lång. Emil var den tysta typen. Han skrek i princip aldrig, bara åt och sov. Han såg ut som en liten Michelingubbe. Idag är han drygt 1.90 lång och har ingen som helst likhet med en Michelingubbe.

MAN KAN SAMMANFATTA EMIL ENLIGT FÖLJANDE UTAN INBÖRDES ORDNING. ABSOLUT INGET VETENSKAPLIGT UTAN ENDAST MINA EMPIRISKA STUDIER.

MANCHESTER UNITED
DJURGÅRDEN
METALLICA
GIBSON
SNOWBOARD
MOROTSLÅDA

EN BÄTTRE SON KAN MAN INTE ÖNSKA SIG - GRATTIS PÅ 21-ÅRS DAGEN DEN 9 MARS!

GILLAR ATT ÅKA SNOWBOARD

 

EMIL aka BULLEN IX aka GYCKELMEISTER

 

JODÅ STUDIERNA "RULLAR PÅ"

 

 

Igår var jag i Norrköping.

Jag är glad att jag kom hem i ett stycke.

Oh nej, inte på grund av SJ. Tåget gick i tid på morgonen och en ersättningsbuss var på plats på eftermiddagen.

Nej det var andra saker som äventyrade min tur till och från tågstationen.

"Skridskoturen" på drygt 10 minuter från tågstationen till dit jag skulle var en häftig upplevelse. Fin blank is  utan tillstymmelse till sand. Bara lite snömodd här och där.

Allt hade väl varit frid och fröjd om jag hade kunnat koncentrera mig på var jag satte mina fötter.

Tyvärr var jag samtidigt tvungen att blicka uppåt husväggarna och hustaken för att inte få något hårt i huvudet.

Detta efter rekommendationer via etern.

Det blev en vådlig färd men jag lyckades ta mig fram helskinnad.

Undrar hur det gick för de kamikazegångare jag mötte som stirrade tomt framför sig och samtidigt pratade i sina mobiltelefoner...

På eftermiddagen var alla gångbanor sandade fint. Tack för det!

 

TRÄDGÅRDSTOMTARNA OCH FISKMÅSEN HÄLSAR OCH LÅTER MEDDELA ATT "NU FÅR DET FAN BLI VÅR SNART"