Tisdagen och onsdagen tillbringade jag på annan ort. Jag var på konferens.

Själva konferensen var bra. Naturligtvis bidrog jag till det. Det var bara ett fel. Varför ska jag äta som om det var den sista måltiden när jag är borta?

Visst, jag är inte ensam om det, men det spelar ju ingen roll. Kombinationen av att i princip sitta still i två dagar och med jämna mellanrum äta så mycket man orkar är ingen höjdare.

Tisdagen började hemma med en stadig frukost. Väl framme på konferensorten var ett fint frukostbord uppdukat. Klart man då måste äta frukost en gång till. Två timmar senare var det dags för lunch bestående av förrätt, varmrätt och dessert.

Hallå, så brukar inte jag äta till lunch.

Vid tre var det fika med smaskigt bakverk.

Klockan nitton middag, förrätt, varmrätt och BARA kaffe på det.

Vad gör jag sen då? Jo, köper en chokladkaka i receptionen att ha när jag läser kvällstidningen innan jag somnar.

Usch och fy.

Det värsta är att allt upprepades nästa dag.

Frukost med ALLT - ja även ett danskt wienerbröd!

Idag torsdag är jag ledig och sitter och undrar över vad som egentligen hände. Varför måste man (jag) äta så himla mycket bara för att man (jag) kan?

Har det månne något att göra med Maslows behovstrappa och att jag blir så mätt så jag fastnar på första trappstegets ytterska kant...

Trackback-URL för detta inlägg: