Idag vid halvtolv var Hans och jag på plats vid Nävsjön för att åka långfärdsskridskor. Det har vi inte gjort på fyra år. Hans hjälpte mig på med mina och jag stack ivrig som ett litet barn iväg i full fart ut på sjön (utan en tanke på att han kanske ville ha lite hjälp med skridskopåtagningen). I mitt minne så var jag "en jävel" på att åka - långa starka eleganta skär  - lätt hoppandes över små bucklor och snö på isen. Verkligeheten var tyvärr något annat. Efter ca 50 meter fann jag mig själv liggande raklång med näsan ca 2 milimeter från den frusna sjöytan. Jag vet verkligen inte vad som hände. Hans som hade fått på sig sina skridskor och kommit ifatt mig frågade ängsligt "hur gick det?". Jag rörde lite på kroppen och mumlade "det gick bra". Det var bara mitt självförtroende (och högra armbåge) som fått sig en rejäl smäll. Efter den vurpan kom jag inte riktigt igen. Det blev åkning à la dubbelBambi på hal is. Stelt, krampaktigt och osäkert. Hans susade naturligtvis fram som om han aldrig hade gjort annat. Efter en stund beslöt vi oss för att landa på en stor sten vid strandkanten en bit ut i det frusna vattnet och fika. Det tog en stund för mig att pricka sittunderlaget som var av det uppblåsbara slaget. En vinst i någon motionskampanj på jobbet . Jag lyckades missa stenen och ramlade innan jag satt säkert. Lagom när jag hade ätit upp min "rullmacka" kände jag attt jag var på glid från sittunderlaget. Jag sa till Hans som satt bredvid mig att "du jag glider av". Han sa "men sätt upp dig ordentligt då". Det var redan för sent. För tredje gången låg jag ner på isen. Jag skvimpade i alla fall inte ut nåt kaffe och avslutade mitt fika ståendes på knä på isen. Just det - sittunderlaget hade jag under knäna. Efter detta var det dags att styra skridskorna tillbaka till där vi började vår tur. Nu var mitt självförtroende "under isen " som det så passande heter. Hans försökte med lite golfcoachning som funkar så bra på golfbanan. "Lotta, böj på knäna, slappna av i axlarna, lite som en tyngdlyftare". Inget bet på mig nu, jag ville bara komma in till stranden och få av mig skridskorna. Naturligtvis var det massor av folk där vi skulle iland. Jag valde att stranda en bit därifrån medans Hans åkte en liten runda till. Så graciöst som jag bara kunde lyckades jag få av mig skridskorna och gick upp mot alla människor. Snubblade bara på berget en gång!
Vad jag ska göra imorgon? På't igen som man brukar säga. Imorgon har jag vaknat upp ur den här hemska mardrömmen och kan ta långa starka skär och kanske till och med göra en liten piruett...
ps. Någon kanske vill tillstå att jag är född klantig. Det är möjligt att jag ramlar, snubblar och fastnar i saker lite oftare än vad som anses normalt. Tur att jag druckit mycket mjölk i mina dar för jag har aldrig brutit ett endaste ben i kroppen ds.

VAD HJÄLPER VÄL KRYCKORNA NÄR DET INTE VILL SIG...


HAN SOM ANVÄNDER STAVARNA TILL EXTRA FART OCH INTE TILL KRYCKOR


NÄVSJÖN MED VINTERTÄCKE