Sitter här vid datorn och ska skriva om hur golfträningen gick ikväll. Samtidigt spelar min son på sin Gibson SG alldeles bredvid. Just nu Seek and Destroy av Metallica (njutbar volym). Fantastiskt bra måste jag säga. Nåväl, klockan kvart över fem i eftermiddags stoppade jag en pollett i därför avsedd plats i bollhuset på Kiladalens GK. Ut rasslade ett antal bollar ner i en ståltrådskorg som jag krokat fast på rätt plats. Det har hänt att jag glömt att hänga en korg under själva bollutkastet och det är inte kul. Några av mina äldre golfkompisar var där. De satt i solskenet och fikade efter en 9-håls runda på Sågarbacken. Jag förvarnade om att dom snart skulle få se en katastrofföreställning med järnklubbor på driving rangen. Och mycket riktigt - som en självuppfyllande profetia blev det så. Jag avslutade med ett par feta slag med drivern. Vännerna blev imponerade. Efter det gick jag in till Eva i receptionen och beklagade mig lite och sen begav jag mig till första tee på Sågarbacken. Mitt favortihål där skulle väl inte svika? Jodå, slaget med järnsexan hamnade långt åt höger, mitt framför dammen. Inga problem tänkte jag, en fin pitch så är jag på green. Nejdå - plums rätt ner i dammen. Suck! (Nu försvann sonen in på sitt rum för att plugga lite till kemiprovet imorgon). Det var bara  att droppa en ny boll och göra om proceduren. Denna gång gick det bättre. Tyvärr var greenen snabbspelad så det blev inga poäng där. Resten av rundan gick inte mycket bättre. Hål 6, 8 och 9 fick godkänt. Järnslagen fungerade inte. Det var ingen väntetid framåt så jag kunde gå på i min egen takt. Efter 1 timme och 15 minuter var jag färdig. Tillbaka i klubbhuset beklagade jag mig lite till för Eva och sa att jag inte hade någon större lust att tävla på lördag då jag inte kunde slå järnslag. Det är ju ändå det man övervägande gör. Just då kom Peter (icke att förväxla med vår pro) dit. Klubbens bästa spelare. Jag hörde mig själv fråga om han hade tid att titta på min sving. Det hade han. Bort till bollhuset, i med en pollett, en hink bollar och iväg till driving rangen. Det tog inte lång stund innan Peter hade ställt diagnosen. Jag ska inte trötta ut er med den här. Jag säger bara: "Tack Peter för att du fick ordning på min sving - nu kan jag slå med mina järnklubbor igen". Det tog en dryg timme av teori och praktik att få ordning på det hela - för den här gången. Peter är liksom min man med i H 45 laget. Imorgon är det tävling igen. Jag vet vilken sorts bollar Peter spelar med, Hans tar med sig ett paket av den sorten som tack.

Trackback-URL för detta inlägg: