Antingen kan man vara negativt inställd  till sin förmåga på golfbanan, eller så kan man vara det motsatta, nämligen som jag är för det mesta - positivt inställd. Det går alltid att hitta något bra man gjort under en golfrunda. De flesta gånger till och med flera bra saker. Sedan är det möjligt att misstagen och de dåliga besluten fortfarande överväger. I går eftermiddag var det dags för golf igen. För min del andra gången den här veckan. För Hans var det  fjärde gången. Vi fick sällskap av en trevlig klubbkompis som är på golfbanan ungefär lika ofta som Hans, det vill säga ofta. Vädret hade överträffat sig självt, soligt och enbart en lätt bris här och där. Mitt självförtroende var på topp inför första utslaget. Det gick ju så himla bra i tisdags. Herrarna slog ut först och hamnade perfekt båda två. Jag peggade upp. Tänkte igenom alla viktiga saker som jag bör tänka igenom. Andades ut och startade svingen. Nånting gick dock väldigt snett. Bolluslingen lyfte knappt från marken och landade ca 20 meter längre fram. Visserligen spikrakt, men ändå. Den första känslan var stor besvikelse, jag ville ju så mycket. Förmodligen var det felet. Resten av slagen över Kilaån och fram till greenen blev så många så jag streckade hålet. Det var bara att bita ihop och komma igen. Hål nummer 2 gick betydligt bättre. Utslaget blev klart godkänt. Fick lite coachning av Hans. I sidovattenhindret vid hål 2 hade en fågelmamma redan fått små fågelbarn som busade runt i vattnet. Straxt bredvid gick två kråkor och patrullerade. Inte bra! Mördarbacken upp tll hål 4 gick som en dans - i princip. Jag kunde prata när jag kom upp till bänken. Faktiskt så märks det skillnad för varje gång jag går upp för backen. På hål 4 fick jag till en jättefin träff. Kom ut en bra bit på fairway. Sedan blev det lite kryssning fram till greenen. Hans undrade om vi hörde några birdisar. Det tog en liten stund innan vi kom på att han faktiskt fick en birdie på hålet. Vid hål 5 slog Hans i sidovattenhindret. Bollen låg dock till så att han kunde slå den, och gjorde det också. Snyggt gjort. Hål 6 har ett ganska brett parti med fridlysta växter som man måste över. Om inte, är det dropp som gäller. Jag brukar slå ut med min baffler. Om det inte lyckas så droppar jag och slår med järnsexan. Det går alltid bra. Ska nog prova järnsexan direkt hädanefter. Jag tror alltid att jag inte kan slå så långt med den, men det kan jag ju bevisligen. Vi passerade hål 7 och 8 utan några större bekymmer. Sedan kom vi till hål 9. Jag tänker inte i text skriva vad jag kallar det hålet, men ni kan ju tänka själva........De två gentlemännen gjorde varsitt kanonbra utslag. Sedan traskade vi ner till damtee. Jag gjorde allt fel och bollen hamnade i fårhagen snett ner till vänster. Min coach var genast framme med en ny boll och sa "nu gör du om det hela men lugnt och stilla, tänk på viktöverföringen och stäng inte klubbhuvudet.". Och tänk - det lyckades - ett perftekt utslag lika långt och rakt som herrarnas. Resten av mina slag över ån (som jag inte kom över) vill jag inte ens försöka minnas. Dock avslutade jag med en fin putt. Det finns alltid något positivt att minnas. På 9:e hålet minns jag  det första slaget (nåja det andra) och den sista putten. Alla slag där emellan minns jag faktiskt inte?? Jag är ganska förvissad om att det döljer sig en ansenlig mängd golfbollar i Kilaåns mörker. Själv har jag bidragit med en hel del. Nu på förmiddagen är Hans vid golfbanan. Han spelar inte golf - han hugger ved. Vi ska nog spela en 9-håls runda fram emot kvällen. Förhoppningsvis är han lagom mör efter dagens vedhuggning. Rapport kommer senare.


Min nya bollmarkör som Hans köpt åt mig - kanonbra med magnetfäste!

Trackback-URL för detta inlägg: