Lottas Golfliv - Mer än kräftgång

Mer än kräftgång

I går kväll var min man och några kompisar till honom iväg på fiskafänge. Inte vilket som helst - det var kräftfiske som gällde. För egen del är jag inte det minsta intresserad av kräftor, vare sig att fiska eller att äta. Jag tycker att dom är läskiga med sina hårda klor och vassa stjärtar. I min enfald så trodde jag att jag inte på något sätt skulle bli inblandad i det hela. Ack vad jag bedrog mig. Strax före klockan tolv igår kväll kom Hans hem med ett brett flin i ansiktet och en hink full med kräftor. Det rasslade och lät om 40 stycken signalkräftor. Jaha, det var ju trevligt för honom. Så säger han "Lotta, jag åker till Willys och köper grovt salt och dillkronor i morgonbitti innan jag åker till jobbet så får du koka dom här. Du tar 4 liter vatten, 2 dl grovt salt, dillkronorna och två sockerbitar. Vattnet ska först koka upp sen lägger du i fem kräftor i taget, dom största först, låter allt koka upp, fyller på med fem nya. När alla kräftor är i så låter du dom koka i tio minuter, sen är det klart". Jag kan tala om att jag slutade att lyssna efter han sagt "så får du koka dom här". Jag började genast fundera över hur jag skulle få ner fem i taget från hinken till grytan och desssutom i storleksordning utan att bli skadad. Man kan ju bara tänka sig vilka skador dessa hemska skaldjur kan tillfoga en. Jag kom så småningom fram till att det bästa nog var att hälla ut alla i diskhon och därifrån plocka ut fem åt gången i en plastbunke med en stor grilltång. Sen ta ett raskt språng från diskhon till spisen och plums ner i grytan Jag rös, dock inte av välbehag! Trött som jag var så tänkte jag att det ordnar sig nog. Hans fick lov att bära ut hinken med kräftorna i garaget - jag hade ingen lust att bli anfallen av 40 arga kräftor på natten. Klockan sju i morse hörde jag Hans skutta upp ur sängen. I vanliga fall skuttar Hans inte upp ur sängen han är otroligt morgontrött. Efter en stund åkte han iväg för att köpa dillkronor och grovt salt. Jag gick upp och satte på kaffe - starkt sådant. Den mentala uppladdningen började. Väl hemkommen hämtade Hans in "grabbarna". En del hade riktigt stora klor. Han hällde ut dom i diskhon. Usch - nu såg dom ännu läskigare ut. Jag tog upp en liten för att träna (Hans har aldrig sett någon ta upp en kräfta så snabbt) och den blev hur arg som helst. Viftade med sina klor och slog ursinnigt med stjärten. Hjälp!!! Ja, jag skrek högt med hjälp av min ljuva sopranstämma!!! Vi hjälptes åt att sätta grytan på spisen och koka upp vatten. Hans hann se när de första åkte ner i grytan innan han åkte till jobbet. Jag vet inte om det säger något om ens personlighet att man klarar av att hälla ner något levande i kokande vatten. Jag tänker inte utforska det heller. Det kändes ganska skönt när alla 40 hade antagit en vacker röd färg och dill-lukten spred sig i hela huset. Men äta dom det får Hans göra själv!