Det är ju titeln på en gammal goding till svensk film. Nu vill jag ju inte dra några paralleller till eftermiddagens golfrunda med maken och sonen, men av någon anledning for filmtiteln genom mitt huvud när jag satte mig vid datorn och skulle skriva. Klockan fyra idag var vi beredda att slå ut på första tee - Kiladalsslingan. Solen gassade och vinden höll sig lugn. Trots detta hade jag iklädit mig långkalsonger, vindtäta byxor och en vindtät jacka med en fleecetröja under. Dubbla handskar men ingen mössa. Maken slog ut först som sig bör då han har lägst handikapp. Det gick ju bra. Sedan var det sonens tur. Han har inte spelat på ett par år. Svingen var kanonsnygg men bollen drog sig något till höger. Därefter förflyttade vi oss ner till damtee och jag tog fram min nya driver. Även jag hamnade en bit för långt åt höger. Klubban kändes väldigt vinglig och otymplig. Jag visste inte i det läget om det berodde på mig personligen eller om det var för att jag hade klätt mig som en michellingubbe. När sonen skulle slå över Kilaån hände något speciellt. Han tog fram sin järnsjua, slog ett fint slag och bollen landade med god marginal på fairway på andra sidan ån. Det gjorde däremot inte klubbhuvudet som bestämde sig för att landa strax innan ån. Jag stod snett framför sonen och undkom med blotta förskräckelsen. Sedan följde några skakiga hål med få bra slag för min del. Jag hade jämt göra med att frakta runt mig själv och min bag. Tyvärr har jag varit lite sjuk och flåset är inte det bästa. Sedan har vi ju den berömda mördarbacken mellan hål 3 och 4. Spelar man med damer och ska slå ut först på hål 4 så gäller det att inte "springa" uppför backen. Resterande hål fram till nionde är inte mycket att orda om. I omgångar besökte vi diverse enar och vattendrag. Inga namn nämnda. På nionde hålet presterade maken och sonen varsitt perfekt utslag. När det var min tur så upptäcke jag att jag faktiskt hade hållit fel i drivern. Jag hade försökt rikta upp klubbhuvudet när jag skulle slå istället för att låta det vila mot underlaget. När jag ändrade på det så fick jag till ett jättefint slag ut på fairway. Klubban kändes inte det minsta vinglig längre. Däremot ville bolluslingen inte över ån. Efter 9 hål åkte sonen och jag hem. Maken gick en runda till innan mörkret la sig över Kiladalen. Han hann nästan spela alla nio innan det blev för mörkt. Samanfattningsvis utan att ha berättat alla detaljer så hade vi i alla fall tur med vädret! 

Trackback-URL för detta inlägg: