Jag har en kompis som heter Sylvia. Vi har som målsättning att komma ut och gå ett par gånger i veckan året runt. Jag har gåstavar. Det har Sylvia också. Jag har sett dom. I slutet av sommaren visade Sylvia mig hur fint hon och hennes man hade städat förrådet. När jag tittade in fick jag genast syn på ett par gåstavar som hängde på väggen i sin förpackning. Den såg oöppnad ut. Vid tidigare tillfällen hade jag och Sylvia pratat om att gå med stavar, hon hade då ursäktat sig med att "ja, jag har stavar, men jag vet inte var dom är". Hösten förflöt utan stavgång men med några raska promenader. Efter julen tog jag upp stavgången igen och sa att "nästa gång vi går så tar vi våra stavar, snart drar golfsäsongen igång och det skadar inte att få lite extra puls". Vad säger människan då? "Jag vet inte var mina stavar är, det är så stökigt i förrådet, jag hittar dom nog inte".  Så där är vi igen, status quo!  Helt nyligen slogs jag av en tanke, det kan väl inte vara så att hon är av den sorten som tycker att man ser fjompig ut när man går med stavar? Nä, inte Sylvia, inte min kompis Sylvia! SYLVIA, SYLVIA, SSYYLLVVIIAA!!!!
ps. Hos Sylvia och hennes man bor en sköldpadda som heter Gulis. Honom skötte jag om i 2 veckor när husse och matte var i Florida i februari. Jag svär på att han blev glad och viftade på sin lilla svans när jag kom och gav honom mat. Som tack fick jag en jättefin golfpikétröja från Tommy Hilfiger ds.

Trackback-URL för detta inlägg: