Först en dementi. För ett tag sen skrev jag om min goda vän Sylvia och gåstavar. Jag lät framskymta att hon möjligtvis tyckte att det ser fjompigt ut att gå med stavar. DET TYCKER HON INTE! Så, nöjd nu Sylvia? Idag klockan två packade vi in oss i hennes mysiga bil och tog oss till vårt fina elljusspår för en rask promenad (utan stavar). Slingan är 4,7 km och går genom en vacker blåbärsskog och en grusgrop. En liten bit går under E4 via en lång tunnel med belysning. Vi startade i rask takt och när vi gått ca 300 meter stötte vi på en kopparödla (kopparorm i dagligt tal). Innan jag hann få fram kameran hade den lille rackarn slingrat sig in under en buske. Jag vågade inte ta tag i den eftersom sista delen av ödlan kan lossna om man håller fast den i stjärtpartiet. Jag får börja göra som paparazzisarna, ha kameran beredd i vänsterhanden hela tiden. Promenaden fortsatte ackompanjerat av vårt prat. Vi kan prata bra både Sylvia och jag. Gärna samtidigt i munnen på varandra. På det sättet kan vi berätta samma sak för varann om och om igen. När vi hade avverkat ungefär halva sträckan brakade det till precis bakom mig. Jag blev så rädd så jag i princip hoppade upp i famnen på Sylvia. Ja, jag är väldigt lättskrämd. Fram kommer en kille joggandes och såg generad ut. För att jag inte skulle bli rädd en gång till sa han "du det kommer en hund också". Jag svarade, "du hundar är jag inte rädd för". Tydligen var det ett roligt svar för han skrattade glatt och joggade vidare med en svart labrador i hasorna. Vad trodde jag då i min vildaste fantasi att det var som flåsade mig i nacken? Tja, det är bara att välja. Hunddråparn i Hälge eller en stor vildsvinsgalt på dåligt humör. I min mans jakttidningar har dom för det mesta bilder på dom mest bestialiska vildsvinsgaltar man kan tänka sig. Kryddat med en historia därtill om hur både jägare och hund klarat livhanken med nöd och näppe. Efter det stötte vi ihop med tre personer till. Två gåendes och en joggandes. Jag tog några fina bilder på Sylvia och hon tog en fin bild på mig.
Summering: Dagens motionsrunda blev både bra fysisk och psykisk träning. Att gå i rask takt och prata oavbrutet kräver sin man (kvinna i detta fall). Att överraskas av oförutsedda händelser utan att duka under är också bra. Båda delarna är utmärkta övningar inför golfen. Att dessutom ha trevligt sällskap hela tiden är bara bonus!
ps1. Om inte Sylvia och jag hade pratat oavbrutet så hade vi hört joggaren komma ifatt oss i spåret ds.
ps2. Jag minns när vi var nyinflyttade på orten och min syster och jag skulle ta vår första promenad i spåret. Vi konstaterade att vi inte behövde vara oroliga för att gå vilse, det var ju bara att följa elljusstolparna. Till saken hör att det går småvägar kors och tvärs i skogen där vi går. Efter en stunds promenad upptäckte vi att elstolparna hade tagit slut. Vi såg ingen hur vi än letade. Något skamsna kom vi ut på "stora vägen", alldeles fel väg tillbaka till bilparkeringen vid klubbhuset. Min kära man som nog tyckte att vi var borta en rejäl stund sa att "nu har ni fått en härlig promenad". Jorå, det fick vi. Sen dess har vi inte gått vilse, inte där i alla fall ds.


Sylvia i spåret


Sylvia i tunneln under E4


Jag posar på idrottsklubbens John Deere gräsklippare (den lilla)

Trackback-URL för detta inlägg: