Golfskolan + Vårbruket
Om man inte kan komma ut och spela golf på riktigt så finns det andra sätt att träna på. Ett sätt är Nintendo Wii, men det känns lite fel så här års när man vill vara utomhus. Ett annat sätt är Golfskolans DVD-skivor. Först snabbtitt på TV:n och sen ut och praktisera i trädgården eller på annan lämplig plats. Det finns några övningar som jag är sugen på att testa. Det har ännu inte blivit av. Den ena övningen går till på följande sätt: fyll en hink till hälften med vatten. Greppa tag i handtaget och börja sakta pendla hinken från sida till sida. Gör detta utan att skvimpa ut något vatten. Vad ska man lära sig av det då? Jo, hur en golfsving ska kännas. Den andra övningen är lite svårare att göra bland folk och går till så här: tag en järnklubba (förslagsvis en gammal sådan) och gör en vanlig sving och släpp iväg klubban efter den fiktiva bollträffen. Eftersom klubban i början tydligen kan hamna lite var som helst så bör man vara ensam någonstans när man gör den här övningen. Den handlar också om att känna hur svingen ska kännas. Testar nog vattenhinken idag. För övrigt är det golftävling på vår klubb idag, Vårbruket 18 hål på Kiladalsslingan. Ska bli spännande att höra hur det gick för Hans. Uppdaterar sidan när jag vet. För min del blir det nog ingen golf förrän på tisdagkväll då det är damgolf igen. Igår fyllde jag år så då var det lite kalas. Present av maken hade jag redan fått, min fina driver. För övrigt fick jag bara bra presenter av släktingarna. Sånt som jag önskar mig men inte köper /unnar mig själv+ fina blommor.
Uppdatering 16:32: Nu har Hans kommit hem. Han kom på 5:e plats av 21 startande herrar. Bra gjort! I pris fick han en ask med 12 golfbollar av god kvalitet.
Vacker bukett som jag fick av Hans
Vit pelargon från syster och svåger
Sköna rosor från svärmor och svärfar
De fyras gäng
I kväll var det upptakt på damgolfen på min klubb. Vi var 9 tappra damer som hittade dit. Vi brukar spela olika former av golf när vi träffas. Kvällens variant blev scramble på Sågarbacken. I min boll blev vi fyra stycken och slog ut först. Scramble går till på följande sätt: alla i laget slår ut - laget väljer den bästa bollen (den som hamnat bäst till) - alla i laget placerar sin boll inom ett scorekorts längd från den platsen och slår sitt nästa slag en efer en -därefter väljer laget den bästa bollen och slår därifrån och så vidare till bollen är i hål. Det innebär att man har fyra chanser att slå ett bra slag om man är fyra i laget. Ett scorekort är ett slags protokoll där man skriver upp hur många slag man får på varje hål. Mina lagkamrater var ett trevligt gäng. Ungefär lika bra i golf som jag är. Det var alltid någon som fick till ett extra bra slag varje gång. Banans par är 32 och vi fick endast 7 slag över det. En jättebra början så här års. Kylan gjorde sig påmind vid sjutiden på kvällen och i alla fall jag började bli stel. Jag frågade en av mina lagkamrater om hon kände sig stel. Ja, men inte av golfen. Däremot hade hon grävt i trädgården några dagar och för första gången fått träningsvärk. Tilläggas bör att nämnda dam blir 85 år i år och har ett jäkla klipp i svingen. Vid åttatiden var vi färdiga och gick in i klubbhuset för att värma oss. Lite längre fram i vår kommer vi att fika utomhus efter våra rundor. Alltid lika trevligt att surra lite efteråt.
ps. Igår var det herrgolf, mannen var där. Idag var det damgolf, mannen var där. Han försvann före mig och kom hem efter mig. Hann avverka 18 hål på Kiladalsslingan med tre manliga kumpaner från sitt jobb ds.
Dementi och Vildsvinsflås i spåret
Först en
dementi. För ett tag sen skrev jag om min goda vän
Sylvia och gåstavar. Jag lät framskymta att hon möjligtvis tyckte att det ser
fjompigt ut att gå med stavar.
DET TYCKER HON INTE! Så,
nöjd nu Sylvia? Idag klockan två packade vi in oss i hennes mysiga bil och tog oss till
vårt fina elljusspår för en rask promenad
(utan stavar). Slingan är
4,7 km och går genom en vacker
blåbärsskog och en
grusgrop. En liten bit går under E4 via en lång tunnel med belysning. Vi startade i rask takt och när vi gått ca 300 meter stötte vi på en
kopparödla (kopparorm i dagligt tal). Innan jag hann få fram kameran hade den lille rackarn slingrat sig in under en buske. Jag vågade inte ta tag i den eftersom sista delen av ödlan kan lossna om man håller fast den i stjärtpartiet. Jag får börja göra som paparazzisarna, ha kameran beredd i vänsterhanden hela tiden. Promenaden fortsatte ackompanjerat av vårt prat. Vi kan
prata bra både Sylvia och jag. Gärna samtidigt i munnen på varandra. På det sättet kan vi berätta samma sak för varann om och om igen. När vi hade avverkat ungefär halva sträckan
brakade det till precis bakom mig. Jag blev så rädd så jag i princip
hoppade upp i famnen på Sylvia. Ja, jag är väldigt lättskrämd. Fram kommer en
kille joggandes och såg generad ut. För att jag inte skulle bli rädd en gång till sa han "du det kommer en hund också". Jag svarade, "du hundar är jag inte rädd för". Tydligen var det ett roligt svar för han skrattade glatt och joggade vidare med en svart labrador i hasorna. Vad trodde jag då i min vildaste fantasi att det var som flåsade mig i nacken? Tja, det är bara att välja.
Hunddråparn i Hälge eller en stor
vildsvinsgalt på dåligt humör. I min mans jakttidningar har dom för det mesta bilder på dom mest bestialiska vildsvinsgaltar man kan tänka sig. Kryddat med en historia därtill om hur både jägare och hund klarat livhanken med nöd och näppe. Efter det stötte vi ihop med tre personer till. Två gåendes och en joggandes. Jag tog några fina bilder på Sylvia och hon tog en fin bild på mig.
Summering: Dagens motionsrunda blev både bra fysisk och psykisk träning. Att gå i rask takt och prata oavbrutet kräver sin man (kvinna i detta fall). Att överraskas av oförutsedda händelser utan att duka under är också bra. Båda delarna är utmärkta övningar inför golfen. Att dessutom ha trevligt sällskap hela tiden är bara bonus!
ps1. Om inte Sylvia och jag hade pratat oavbrutet så hade vi hört joggaren komma ifatt oss i spåret
ds.
ps2. Jag minns när vi var nyinflyttade på orten och min syster och jag skulle ta vår första promenad i spåret. Vi konstaterade att vi inte behövde vara oroliga för att gå vilse, det var ju bara att följa elljusstolparna. Till saken hör att det går småvägar kors och tvärs i skogen där vi går. Efter en stunds promenad upptäckte vi att elstolparna hade tagit slut. Vi såg ingen hur vi än letade. Något skamsna kom vi ut på "stora vägen", alldeles fel väg tillbaka till bilparkeringen vid klubbhuset. Min kära man som nog tyckte att vi var borta en rejäl stund sa att "nu har ni fått en härlig promenad". Jorå, det fick vi. Sen dess har vi inte gått vilse, inte där i alla fall
ds.
Sylvia i spåret
Sylvia i tunneln under E4
Jag posar på idrottsklubbens John Deere gräsklippare (den lilla)
Lördag Golf och Söndag Makeover
Lördagens runda började fint på Kiladalsslingan. Cobradrivern gjorde sitt jobb (och jag mitt). Straxt innan på driving rangen gick det bedrövligt att slå. Det kan bero på att vår pro stod en bit ifrån och hade lektion. Ja, jag vet att han inte hade tid eller intresse av att se vad jag hade för mig. I alla fall fick jag en fin start och var över ån och en bra bit upp på fairway på tre slag. Det blev allt en tvåpoängare på första hålet. Klar ledning över maken! Jag behöll ledningen till hål tre. Om man är riktigt optimistisk så kan man tycka att det lovar gott för resten av säsongen. Banan hade torkat upp ordentligt så det gick bra att slå hela tiden. Dock längtar jag lite efter ännu torrare fairways så bollen får chans att rulla lite längre. Jag har börjat använda fler av klubborna i år. Är mer noggrann innan jag ska slå. Några meter hit eller dit kan göra stor skillnad poängmässigt. För första gången fick jag poäng på hål nio. Det kändes som ett stort steg i rätt riktning. Efter nio hål var jag ordentligt trött. Vi bestämde oss för att gå in till Eva i klubbhuset och ta en smörgås med kaffe. Som jag har längat hela vintern efter en ägg/ansjovismacka. Mums! Sågarbacken nästa. När det var min tur att slå ut kom ett par och ställde sig efter oss. Jag kände inte pressen på att slå ett bra slag på mitt favvohål, men bolluslingen slank iväg i helt fel riktning. Att det ska va så känsligt att nå'n står bakom och väntar. Nåväl, jag redde upp det hela och slog in bollen på green på slag nummer två. Tyvärr blev det en tvåputt på det. Efter det tog min energi slut. Det gick bara inte att slå ut ordentligt. Vad gör man då? Jo, då har man en snäll man som slår ut åt en. Härligt fina utslag presterade han åt mig. Lite finare än åt sig själv. På det här sättet kunde jag nästan klara 18 hål. Nästa gång kanske jag kan slå alla slag själv. För den som undrar så var det här naturligtvis en träningsrunda för mig som inte registrerades.
Söndagen ägnades åt diverse andra "nyttigheter" än golf.
Vårt uterum före
Min kära trädgårdstomte som INTE vill bli befriad av några ligister från
Trädgårdstomtarnas befrielserörelse
Söta papegojtulpaner i trädgården
Uterum efter makeover men innan diverse blommor
Skön tvåstol att läsa/sova i med väldigt solblekta dynor
Två favoriter - min Mårbackapelargon som jag fått av min syster och som Hans har
övervintrat och min trädgårdsNisse
Lotta versus King Cobra Driver 0-1
I går kväll var Hans och jag en sväng till drivingrangen. Jag tog bara med mig en pitch för att värma upp med och drivern för att träna ordentligt med. Fan, att det ska va så svårt att svinga med en driver! Det är exakt samma svingrörelse som med en kortare järnklubba, ändå känns svingen totalt annorlunda. Om det nu är så att det "sitter i huvudet" att det är svårt, hur ska jag då få bort den tanken? Någon - kom med tips och ideér. Jag är öppen för allt. Golfbollen seglar iväg en bit men inte på långa vägar så långt som den borde. Av 15 slag blev 3 godkända. Visst, jag träffar varje gång men kommer inte så långt. På plattan framför mig råkar min man stå och han får minsann iväg sina bollar hur långt som helst med drivern. Nej, jag missunnar honom inte det, jag är glad för hans skull. Dessutom försöker han verkligen hjälpa mig på alla sätt och vis. Det har han alltid gjort. För det mesta med bra resultat. Förmodligen är det bara att fortsätta och nöta på rangen och spela så mycket som möjligt. Första ronden på rangen vann inte jag, vi får se hur det går nästa gång. På tisdag börjar damgolfen på min klubb, det ser jag fram emot.
ps. 1 Ingen ursäkt - men det blåste iskallt och ryggen kändes som om den skulle gå av (väl hemkommen igen var ryggen i prima skick) ds.
ps. 2 Efter golfen åkte vi en sväng för att se om/vem som skulle se första älgen för säsongen. Det blev som vanligt Hans. Jag har ju jämt göra med att se hur/var han kör eftersom han tittar efter djur. Den förklaringen köper inte han - konstigt ds.
Lotta i snålblåsten på drivingrangen
Golftrofeér och Jakttrofeér
Stavgång med Sylvia
Jag har en kompis som heter
Sylvia. Vi har som målsättning att komma ut och
gå ett par gånger i veckan året runt. Jag har
gåstavar. Det har
Sylvia också. Jag har sett dom. I slutet av sommaren visade Sylvia mig hur fint hon och hennes man hade städat förrådet. När jag tittade in fick jag genast
syn på ett par gåstavar som hängde på väggen i sin förpackning. Den såg
oöppnad ut. Vid tidigare tillfällen hade jag och Sylvia pratat om att gå med stavar, hon hade då ursäktat sig med att "ja, jag har stavar, men jag vet inte var dom är".
Hösten förflöt utan stavgång men med några
raska promenader. Efter julen tog jag upp stavgången igen och sa att "nästa gång vi går så tar vi våra stavar, snart drar golfsäsongen igång och det skadar inte att få lite extra puls". Vad säger människan då?
"Jag vet inte var mina stavar är, det är så stökigt i förrådet, jag hittar dom nog inte". Så där är vi igen, status quo! Helt nyligen slogs jag av en tanke, det kan väl inte vara så att hon är av den sorten som tycker att man ser
fjompig ut när man går med stavar? Nä, inte Sylvia, inte min kompis Sylvia!
SYLVIA, SYLVIA, SSYYLLVVIIAA!!!!
ps. Hos Sylvia och hennes man bor en
sköldpadda som heter
Gulis. Honom skötte jag om i 2 veckor när husse och matte var i
Florida i februari. Jag svär på att han blev glad och
viftade på sin lilla svans när jag kom och gav honom mat. Som tack fick jag en jättefin
golfpikétröja från Tommy Hilfiger ds.
En dag på "kapplöpningsbanan"
Jag har tydligen en viss förkärlek för att associera händelser på golfbanan till filmtitlar. Speciellt lite äldre sådana. Hm, vad kan det månne bero på? Vad har då golf för beröringspunkter med en kapplöpningsbana? En del skulle jag vilja påstå. I alla fall vid dom rätta förhållandena. Sommar, sol, inte för varmt och helg. Många igång på banan samtidigt. Oturligt en treboll med herrar precis i hasorna. Förmodligen singelhandikappare allihopa. I vår boll är vi två, Hans och jag. Ingen idé att "släppa igenom", då får vi vänta hela tiden istället. Jag får galoppera som en galning mellan mina slag, så är det när man hinner slå många slag på ett hål. Hans däremot hinner inte slå så många. Får jag mer valuta för pengarna på så sätt? Ja, kanske. Nu är jag ingen vän av slögång på golfbanan, jag tycker att man ska hålla ett relativt högt tempo. Att jag hann fotografera häromdagen under rundan hör till ovanligheterna. Men, ibland blir det på gränsen till stressigt och det gillar jag inte. Släpper man förbi några så dyker det genast upp andra och så länge man hinner hålla undan så behöver man inte släppa igenom någon. Nu inträffar detta inte så ofta på min hemmabana, men det händer. Lite kvinnligt är det nog också att vara till lags och inte ta för mycket plats. Alltså, så länge jag inte stoppar upp spelet för bollen bakom så är det lugnt. Sen att jag då och då får lov att galoppera som ett stressat arabiskt fullblod, det får jag ta. Kanske ett sätt att snabbare börja slå längre slag, vad vet jag.
Utsikt från 9:e hålets tee på Kiladalsslingan. OBS! Greenen ligger på andra sidan ån en bra bit upp i backen.
ps. Clara rätt svar på hur många som slog i ån sist ska vara två ds.
Min blivande golfkompis
På söndag gäller det. Då är det dags för en trevlig arbetskamrat till mig att börja den långa och mödosamma vandringen att lära sig spela golf. Först och främst gäller det att få det Gröna kortet. Praktiska prov och ett teoretiskt prov. Eftersom "hon" är en klok kvinna så kommer hon i alla fall att klara teorin bra - det är jag övertygad om. Vad gäller det praktiska så har jag faktiskt inte en aning om hur det kommer att gå. Jag gissar dock att hon klarar det med. En handske är inhandlad, det har hon i förtroende berättat. Hoppas nu att vädret blir lite trevligt också, det underlättar alltid. Jag ser fram emot morgonfikat på jobbet på måndag. Tänk att få prata golf en stund. Människan har dessutom en bra grundkondition. Det fick jag känna på idag. Vi tog oss nämligen en friskvårdsstund efter lunchen och var ute och gick i ca 40 minuter. Vi är båda långa och tar ganska rejäla kliv. Vid ett flertal tillfällen under promenaden försökte jag börja "hemfärden". Fick då genast ett skarpt ögonkast och var tvungen att störta vidare rakt fram. Efter vad som kändes som en halv mara bestämde sig damen äntligen för att styra kosan tillbaka till jobbet. Hon hade missat ca 3 chanser innan. Väl framme vid jobbet igen så orkade jag inte gå runt byggnaden och in på framsidan utan krävde att vi skulle slinka in via varuintaget på baksidan av huset. Först då frågade hon "men Lotta är du trött"? Trött, jag orkade nästan inte ta ett steg till. Väl på mitt rum igen segnade jag ner på min skrivbordsstol och svettades floder. Eftersvettningen ska vi inte tala om. I vanliga fall fryser jag jämt. För en gångs skull var det skönt att ha ett ganska stillasittande arbete. Lycka till på söndag!
Kiladalsslingan here i come
I väntan på sotaren
I dag kommer sotaren mellan klockan 12 och halv 3 och ska sota vår täljstenskamin. Jag är ledig och ska motionera lite grann. Hade tänkt åka till Friskkällan och köra lite cirkelträning. Men som sagt, sotaren kommer. Jag tror att jag ger mig ut i förrådet och letar upp golfnätkorgen och tränar lite chippning i trädgården i stället. Då får jag dessutom frisk luft. Regnet hänger i luften så golfbanan får nog vara i dag. Chippning på tomten är jättebra träning, särskilt när man använder lätta perforerade plastbollar. Jag kan även dra en full sving med järnsjuan och fortfarande vara kvar på vår tomt (med bollen alltså), (ja, även med mig själv), men det är precis. På tal om sotaren så minns jag när sonen var ca 7-8 år och kom hem från fritids. Maken hade slutat tidigt och vi satt i köket och fikade. Sonen rusar in i köket och utbrister lättad " tur att det va du pappa - jag trodde att det var sotaren".
Uppdatering 15:25 Nu har sotaren varit här. Som vanligt en trevlig kille med en massa bra tips i bakfickan. Han tyckte att vi eldat bra i kaminen, väldigt lite att sota. Vi diskuterade även kajor - men det spar jag till en annan gång. Sotare har ju ett alldeles eget språk, glömde att fråga om han kan det. Förmodligen är det en generationsfråga så dagens unga sotare kan det nog inte. Jag får komma ihåg och fråga nästa år när det är dags för lite sotning igen.
Vad gäller chippningen så blev det för få slag för att kunna göra någon seriös utvärdering som håller vetenskapligt. Det blåste smådjäv....... så det blev bara ca 10 chippar, lite fotografering och sedan in i stugvärmen igen.
Golf för herrar
Säsongens Herrgolf på Kiladalens GK startade för ca 5 minuter sedan (nu är klockan 17:20). Vädret är skapligt, solen tittar nästan fram då och då. Ca 7-8 plusgrader. Mannen i huset försvann för ca 40 minuter sedan för att starta upp det hela. Ibland blir jag imponerad över hans snabbhet. Särskilt direkt efter att han intagit en god middag, idag bestående av kycklinggryta och ris med lite färska örter som jag kokade ihop i all hast när vi kom hem från jobbet. Vid andra tillfällen när det exempelvis inte är golf klockan kvart över fem, då är maken lite tröttare efter middagen. Hm, konstigt eller? Kan man vädra ett stygn av avundsjuka? Ja, det kan man. Ok, jag kan väl också åka till golfbanan och spela om jag är så golfsugen då. Men, jag vill inte spela alldeles själv och jag har inte pratat med nå'n och bestämt nå't. Förresten så är jag så himla trött så jag har nog ingen lust egentligen. Lite avundsjuk är jag i alla fall. Nu finns det ju inte bara Herrgolf på vår klubb. Den 22 april startar Damgolfen upp. Då är det jag som kommer att vara piggelin när det är dags att åka till golfbanan. Det är kul att spela med bara damer ibland. Vi slår ungefär lika långt och rakt. Ja, det är rätt, dra slutsatsen att damer oftare slår rakare än herrar. Nej, det beror absolut inte på att vi generellt slår kortare slag. Jo, kanske då. I alla fall så blir rytmen i spelet mer lika. Dessutom behöver man inte traska bort till herrtee varje hål för att undvika att bli nockad av någon förflugen golfboll. Jag ser verkligen fram emot att träffa mina kvinnliga golfkompisar igen. Det ska också bli kul att höra hur det gick för Hans ikväll. Det brukar gå ganska bra för det mesta. Efter en helg med ved så är han mör i kroppen (läs träningsvärk) så vi får se hur det gått. Nu ska jag ut i trädgården och ta mig lite frisk luft och testa nya digitalkameran. Har gett mig den på att lära mig hantera den själv på alla sätt och inte be sonen. Han kommer ju förhoppningsvis inte att bo hemma hur länge som helst.
ps. om man klickar på bilderna så blir dom större ds.
Krokusar i trädgården Många krokusar Min mossbelupna groda i fågelbadet
Dumlekola och Hole in one
Finns nå't samband? Ja, naturligtvis. Har man som jag och många med mig inte lyckats med bedriften att sänka en golfboll med ett slag så får man hitta på andra sätt att få "hole in one". Ett sätt jag gillar är att pricka diverse kristallskålar och vedkorgar med godispapper. En fredagskväll är ett ypperligt tillfälle att ägna sig åt detta. Djupt nedsjunken i fåtöljen med en påse Dumlekola i knät. Lite måste man ju röra på sig också och inte bara sitta och skala Dumlekola, äta och titta på TV. I fredags var avståndet från fåtöljen till skålen ca 1,5 meter. Det bästa materialet att kasta får man om man tvinnar ihop två Dumlepapper ganska hårt. Jag äter alltid två godisar i taget. Det första kastet för kvällen studsade straxt bredvid skålen och landade på Hans fot. Han mumlade något nedlåtande om min brist på pricksäkerhet. Detta sporrade mig bara. Snabbt in med två Dumle till i munnen för att fixa ny ammunition. Yes, där satt den, mitt i prick! Hans såg det inte ens. Ivrig attt göra om bedriften skalade jag två Dumle till, in i munnen med kolorna, tvin tvin Dumlepapper och ett rappt kast. Mitt i skålen igen. Jublet steg inom mig - jag lyckade att pricka skålen två gånger i rad. Yes! Yes! Yes! Nöjd med resultatet sjönk jag åter ned i viloläge och åt stillsamt upp resten av kolorna. Förmodligen är detta det närmaste hole in one jag kommer någonsin - precis som de flesta andra. Och ja, jag fick ont i magen av alla Dumlekolor, inte första gången om man säger så.
ps. Hans var vänlig nog att erbjuda mig att lägga Dumlepapprena jag prickade skålen med bredvid bollen han gjorde hole in one med som råkar ligga i en skål på köksbordet och titta på mig varje morgon när jag äter frukost. ds.
Normala Dumlepapper Dumleammunition
Sågarbacken X 2
Nu har jag avverkat Sågarbacken två gånger den här veckan. Både torsdagen och fredagen bjöd på fint väder. Det är lite svårt att klä sig lagom den här årstiden. Dessutom vet man aldrig hur mycket man får "jobba" på golfbanan. Ibland glider man runt på en räckmacka och ibland segar man sig fram i sirap. Vi var i alla fall färdiga att slå ut vid 5-tiden båda dagar. Maken hann sluta jobbet och jag hann sluta jobbet och sova lite middag. Lite fakta. Sågarbacken är Kiladalen GK:s Pay&Play bana. Den är drygt 2000 meter lång. Den har 1 par 5 hål, 3 par 4 hål och 5 par 3 hål. Paret ligger på 32. Den är ihopslopad med Kiladalsslingan som är på par 36. I nuvarande skick blev banan klar hösten 2006. Har då Sågarbacken några utmaningar? Jadå, det har alla banor! Mina favorithål är 1 och 8. Båda är par 3 och inte dom lättaste. Det brukar bli birdie eller par där. För övrigt var det på hål 1 som min kära man gjorde hole-in-one. Det jag inte nämnde när jag skrev om det var att när jag slog ut efter hans bedrift den gången så landade min boll också på kullen och rullade ner på greenen. Skillnaden var att min boll rullade förbi koppen och stannade ca 30 cm ifrån. I vanliga fall ett jättebra slag men inte om mannen just gjort hole-in-one! De hål jag har svårast för är 2 och 5. På båda är det driverläge. Nu börjar min cobra visa sitt rätta jag. Längden är inte så mycket att skryta med ännu, men bollbanan är skaplig. På hål 2 är det en lömsk uppförsbacke fram till greenen. Inte så skarp men ack så seg. Just nu är det lite blött också så man får inget gratis. På hål 5 ska man runt eller igenom en dunge med träd och sten. Ibland vill man chansa och slå igenom dungen för att spara nå't slag . Det kan visa sig bli en dålig affär i slutänden. Det finns också en del vatten att ta sig förbi i form av sidovattenhinder. Greenerna har klarat sig fint i vinter och var precis nyklippta i fredags. Närspel/inspel och puttning är min starka sida. Bafflern går bra som vanligt. Drivern kommer att bli bra med rejäl träning. Annars händer det inte så mycket konstigt på Sågarbacken - en bana som jag behärskar betydligt bättre än Kiladalsslingan. Mycket beroende på att fysiken och psyket inte riktigt fixar den långa banan med fler längre hål. Men, golfsäsongen är lång och jag vet att snart kan jag gå en 18-håls runda på Kiladalsslingan och känna att jag är i ett stycke efter det. Dessutom är Sågarbacken bra om man vill ut och spela och har lite kort om tid eller vill träna just närspel. Trevlig helg!
Vi hade i alla fall tur med vädret
Det är ju titeln på en gammal goding till svensk film. Nu vill jag ju inte dra några paralleller till eftermiddagens golfrunda med maken och sonen, men av någon anledning for filmtiteln genom mitt huvud när jag satte mig vid datorn och skulle skriva. Klockan fyra idag var vi beredda att slå ut på första tee - Kiladalsslingan. Solen gassade och vinden höll sig lugn. Trots detta hade jag iklädit mig långkalsonger, vindtäta byxor och en vindtät jacka med en fleecetröja under. Dubbla handskar men ingen mössa. Maken slog ut först som sig bör då han har lägst handikapp. Det gick ju bra. Sedan var det sonens tur. Han har inte spelat på ett par år. Svingen var kanonsnygg men bollen drog sig något till höger. Därefter förflyttade vi oss ner till damtee och jag tog fram min nya driver. Även jag hamnade en bit för långt åt höger. Klubban kändes väldigt vinglig och otymplig. Jag visste inte i det läget om det berodde på mig personligen eller om det var för att jag hade klätt mig som en michellingubbe. När sonen skulle slå över Kilaån hände något speciellt. Han tog fram sin järnsjua, slog ett fint slag och bollen landade med god marginal på fairway på andra sidan ån. Det gjorde däremot inte klubbhuvudet som bestämde sig för att landa strax innan ån. Jag stod snett framför sonen och undkom med blotta förskräckelsen. Sedan följde några skakiga hål med få bra slag för min del. Jag hade jämt göra med att frakta runt mig själv och min bag. Tyvärr har jag varit lite sjuk och flåset är inte det bästa. Sedan har vi ju den berömda mördarbacken mellan hål 3 och 4. Spelar man med damer och ska slå ut först på hål 4 så gäller det att inte "springa" uppför backen. Resterande hål fram till nionde är inte mycket att orda om. I omgångar besökte vi diverse enar och vattendrag. Inga namn nämnda. På nionde hålet presterade maken och sonen varsitt perfekt utslag. När det var min tur så upptäcke jag att jag faktiskt hade hållit fel i drivern. Jag hade försökt rikta upp klubbhuvudet när jag skulle slå istället för att låta det vila mot underlaget. När jag ändrade på det så fick jag till ett jättefint slag ut på fairway. Klubban kändes inte det minsta vinglig längre. Däremot ville bolluslingen inte över ån. Efter 9 hål åkte sonen och jag hem. Maken gick en runda till innan mörkret la sig över Kiladalen. Han hann nästan spela alla nio innan det blev för mörkt. Samanfattningsvis utan att ha berättat alla detaljer så hade vi i alla fall tur med vädret!
